|
Att vara anhörig
Att missbrukaren
ofta har det dåligt - det vet man.
Men hur hans/hennes anhöriga har det, frågar man
sällan efter. De lämnas allt som oftast utan
information och utan stöd i sin situation.
Samtidigt känner de kraven på att ställa upp och
engagerar sig som en absolut skyldighet, trots
att de kanske själva sviktar.
Att vara anhörig, det är att ha en mängd dagliga
konkreta problem. Det är att få sin vardag
uppbunden av en missbrukares ryckiga liv - att
inte våga eller kunna åka på semester, bjuda hem
goda vänner eller gå på fester. Det är att
ständigt vara beredd på att ställa upp och rycka
ut - på arbetstid och på natten. Det är ofta
ekonomiska problem, bruna kuvert och
telefonsamtal med myndigheter och arbetsgivare.
De anhörigas liv
kan vara plågsamt även av andra orsaker och det
är lätt att förstå varför. Det är plågsamt att
se den man älskar stappla omkring förgrovad och
förändrad "som det vore någon annan”. Det är
plågsamt att bli lurad av någon man tycker om,
att höra honom eller henne svära på att man inte
druckit, att ingen sprit finns hemma, absolut
ingenting, för att därefter hitta en flaska i
stövelskaftet. Det är smärtsamt att skämmas och
känna sig osäker, att inte veta när han kommer
hem och i vilket skick.
Barnen far också illa i alkoholistfamiljer. De
får en högre ångestnivå och mer dåligt samvete
än andra barn. De känner sig - och är -
försummade eftersom missbrukaren står i
familjens centrum, inte barnen. Alkoholistbarn
blir ofta “duktiga”, de är tvungna att bli det
för att överleva och får inte vara barn i normal
omfattning.
Som anhörig till en länk är du välkommen att
besöka våra länklokaler och att vara med i våra
aktiviteter.
Välkommen!
Tillbaka
|
